Den här posten har legat bakom alla ap-tankar och mognat som en god sweizerost ett par dagar. Nu känner jag mig redo att dela med mig av mina insikter. För mig var det väl kanske inte ett avgörande bevis, men definitivt ett bevis att jag jobbar i rätt riktning!

Det har smugit sig upp på mig så långsamt och sneaky att jag först inget märkte. Men jag har allt sedan jag blev gravid för cirkus 7½ år sedan kännt att jag började glida bort från mitt älskade coven. Inte så mycket till en början, men på sista tiden väldigt mycket. Egentligen inte på ett dåligt sätt heller. Det handlar mest om att jag som arbetande småbarnsmamma har behövt pririotera och sätta familj och ekonomi främst: Jag har inte kunnat gå på så många möten eller högtider som jag önskat och så vidare. Vilket i sin tur har gjort att jag har tappat kontakten med dem mer och mer. Det där som är så viktigt ”In Perfect Love and Perfect Trust” har verkligen fått utstå stora prövningar. Under tiden borta så har jag själv kunnat fundera på hur Jag vill ha det om jag fick bestämma och helt enkelt blivit mer och mer flygfärdig och redo att lämna boet. Men jag har inte velat säga något eftersom gemenskapen med de som jag delat så mycket med och som jag älskar så mycket betyder så mycket för mig. Men så klart, i helgen så synade de min bluff och vi fick diskutera igenom mina drömmar och tankar om framtiden och jag fick då äntligen erkänna vad jag hade för tankar om eget coven om att flytta söderut ner till Blekinge etc. De var jätte-rara och förstående och det kändes verkligen som:

Det är inte ni, det är jag….

De föreslog också en temporär lösning på hur jag kunde göra för att känna att jag hade mer kontakt med gruppen utan att vara där. Personligen så kände jag att hjärtat sa nej, men lojaliteten tvingade mig att säga ja. Så det funderade jag flera, flera timmar på….

Under tiden, i en annan del av stan (eller min verklighet) så har det på mitt arbete pågått en massiv omorganisation som bland annat tvingat oss att söka om våra tjänster. Jag har inte alls vetat vart jag skulle hamna. Skulle mitt liv någonsin bli sig likt igen? Ever? Förväntningarna var väl att kunna få ett nytt schema  samma vecka, men det hela blev mer komplicerat än jag hade trott. Hur som haver, på väg till bussen så bad jag en tyst bön:

Jag vet inte vem det är som vandrar med mig idag: Lugh, Dagda eller kanske Cernunnos. Men jag ber dig bara ödmjukast att visa mig hur jag skall reda ut den här situationen (som jag skrev om ovan).

Sedan släppte jag taget om denna tanke och lät allt vara. På förmiddagen sedan fick jag ett dråpslag. Jag blev tvungen att gå upp och prata med schemaläggarna och det visade sig att de inte hade hittat ett schema som kunde passa mina väldigt specifika behov. Vad skulle vi göra nu? Fick titta på några överblivna scheman och hittade väl ett som var relativt OK. Efter en del micklande och förhandlande så har jag nu kommit till insikten att  det faktiskt blir mycket annorlunda. Men helt OK. I alla fall, det var inte förrän på kvällen för två dagar sedan då jag landat någorlunda som insikten slog mig: Gudarna hade givit mig ett svar på min fråga! Hur jag nu än vrider och vänder på det hela så är utfallet att även om jag jobbar kortare dagar så jobbar jag fler dagar så de få jag har ledigt vill jag prirotera på familjen och inget annat! Så helt plötsligt är alla kanske, möjligen och eventuellt bortblåsta och jag vet vad jag behöver göra!

Så vad har jag då lärt mig? Två ganska enkla saker egentligen:

  • Jag måste våga fråga för att få ett svar! Budskap får vi till oss hela tiden. Men utan att veta hur dessa relaterar till frågorna så kan vi inte heller veta svaren!
  • Svar får vi väldigt sällan genom ögon och öron, utan på alla möjliga sätt däromkring. Det är viktigt för oss att kunna lyssna på vår allra innersta röst, för den talar inte alltid svenska!😉