Ljus-föroreningar

r många år sedan, när jag fortfarande bodde hemma så kunde jag ungefär vid den här tiden på året gå ut sent på kvällen och titta upp mot himlen. Jag brukade oftast inte gå så långt (det var ju ändå lite läskigt) – oftast  bara mellan huset och verkstaden. Ibland upp i hästhagen över vägen. Kände jag mig riktigt modig så kunde jag gå och ställa mig mellan huset och stallet som låg 100 m bort, där ingen form av ljust fanns över huvudet taget. Med händerna i fickorn (för det var bitande kalla minusgrader ute) så tittade upp mot himlen. Jag kunde se inte en, inte 2 inte tiotals utan tusentals, ja kanske till och med miljontals med stjärnor på himlen och jag brukade snurra runt med huvudet vänt upp mot det mörka himlavalvet och vara helt fullständigt överväldigad över dess storhet. Detta var flera år innan jag ens började närma mig Wicca och dylikt.

Det var länge sedan jag hade möjligheten att göra något liknande och jag saknar det jätte-mycket. Jag bor just nu i utkanten av centrum av en storstad. Ljus, lampor, neonskyltar, lampor – de finns överrallt och det blir aldrig riktigt mörkt någonstans. De fåtal gånger då jag faktiskt får se stjärnor på en mörk himmel är det a) satelliter b) bara ett fåtal och de klarast lysande tyvärr. Det sker oftast vid de tillfällen när jag börjar tidigt, tidigt att jobba och går till jobbet innan solen börjat smyga sig upp. På sistone har jag som sagt börjat sakna det där med att kunna slukas upp av stjärnhimmeln helt… Hur länge sedan var det inte jag t. ex kunde se Vintergatan?

Många skulle kanske tycka att det här är ett slags lyxproblem som jag har. Ljus och upplysning är något som gör att vi kan ha den livsstil och utveckling som vi har i västvärlden. De har rätt såklart, i måttliga mängder. Men jag har börjat se det som en förorening också. Som smog, något som vi får alldeles för mycket av och som begränsar vår sikt och andningsmöjligheter. För mycket ljus och vi kan inte se mörkret. För mycket ljus och vi kan inte se de svagare ljuspunkterna som syns längre bort. Sådant som drunknar i allt brus annars, men som vi behöver se (som vintergatans stjärnor. Men även information från vår Själ eller det Gudomliga. För mycket ljus och vi stressar rent fysiologiskt sönder vår kropp för att den inte får chansen att slappna av och vila i mörkret. För mycket intryck hela, hela tiden. För flera hundra år sedan innan den tekniska revolutionen så var vi uppe med ljust och gick och lade oss när det var mörkt. Det är detta som vår kropp är kodad för rent genetiskt. Några hundra års framsteg kan inte bara sådär skyffla bort flera tusen år av genetisk kodning. Därför är inte för mycket artificellt ljus och blip blip bra för oss! Jag bör också tillägga att jag inte på något sätt skyr ljuset! Vår kropp och vår gärna behöver stora mängder dagsljus för att må bra! Det är som sagt den mer artificiella ljuskällan som jag är emot. Det går kanske att efterlikna solen på syntetisk väg, men biologin kan vi inte lura. Det går inte nånsin att få det lika bra…

Ljud-föroreningar

När jag väl hade lyft på locket till de här tankegångarna så lät de sig inte stoppas. Jag började fundera: Om vi nu omedvetet stressas av all den här mängden ljus, neonskyltar och lampor – hur är det då med vår ljudmiljö? Många har säkert upplevt hur tröttande det kan vara att visstas i buller, även det mer lågmälda varianten en längre period. Vi blir trötta, lättretliga och får ofta huvudvärk. Är det ett mer kroniskt högre ihållande buller så kan tom tinnitus utvecklas. Det jag åtminstone inte hade tänkt på tidigare var hur även ljud som inte klassas som buller kan vara oerhört stressande och det utan att vi egentligen är medvetna om det.

Den första gången jag för första gången blev medveten om det här då var jag nog ca 10 år. På min mellanstadieskola så hade varje klassrum en stor ventlationstrumma i ett hörn. Vissa dagar kunde jag komma in i salen och märka att något var riktigt fel. Men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var. Tills jag insåg; Ventilationen var avstängd! Ventilationstrumman stod alltid på och surrade med sitt bakgrundsbrus som hjärnan smart nog filtrerade bort. När det sedan blev tyst bildades ett ljudvakkuum. För det är så hjärnan gör: Den tar till sig ALL ljudinformation som den kan plocka upp och analyserar dessa. Sedan filtreras bort det som inte är nödvändigt att höra (enligt hjärnan alltså) och det blir till ett bakgrundsbrus som vi hör men inte hör. Detta göra hjärnan HELA tiden. Inte undra på att vi blir trötta på en bullrig arbetsplats!

Det fascinerande är att jag har märkt att lika mycket som den moderna människan är rädd för mörkret så är hon också rädd för tystnaden. På mitt arbete t. ex så går TV alltid i fikarummet, vare sig någon tittar eller inte. Skulle jag måhända stänga av den så blir alla så förvånade och chockade och börja undra om den är trasig…. Jag är egentligen inte ett dug sämre. När jag t. ex skall ut och gå så kliar det i mina fingrar att ta med mig en mp3-spelare av något slag och sätta pluggarna i öronen för att skärma ute inte bara bullret utan även Naturen självt. Det är som om jag och min hjärna är så vana vid den ”normala” bullernivån att vi blir rädda för det vakkuum som skapas utan det. Hmmm! Det som vi missar här, förutom det rent fysiologiskt stressande i att hela tiden 24/7 filtrera information är att vi precis som med de avlägsna stjärno missar de svagaste rösterna. Som den från vår inre Själv eller Inre Gudinna. Bara när vi kan landa helt i nuet och inte alltid bombarderas av ljud-föroreningar kan vi på fullaste allvar börja lyssna innåt och mellan raderna, på vad som verkligen Är.

Speaking of witch: Nu skall jag klä på mig och gå ut på en natur-promenad (utan hörlurar) och låta regnet fukta mina kinder!