Jag håller på att avveckla en av mina äldre bloggar och är alltså i färd med att flytta över de inlägg som ligger mig varmast om hjärtat! Denna är urspungligen skriven (2011-04-11):

Som en del i min önskning att komma närmare Gudarna, att få en mer intim kontakt med dem har j9780345350497_large_the-mists-of-avalonag bestämt mig för att börja läsa/studera Wicca-relaterade böcker minst 10 minuter varje dag. Först trodde jag att jag skulle få damma av och läsa om några av mina tidiga mer elementära böcker. Kanske till och med köpa nytt. Sedan insåg jag att det fanns en bok som jag faktiskt inte hade tittat i på väääääääääldigt länge och som även om det är ett skönlitterärt verk har inspirerat så många: Avalons Dimmor av Marion Zimmer Bradley! En riktigt klassiker från 80-talet (den är nog sorgligt nog oop på svenska nu verkar det som) som inspirerat så många wiccaner. Jag till exempel fick den i hemläxa att läsa första gången jag började närma mig mitt första coven! Aaah! Det  var tider det! Att få en 900 sidor stor tegelsten i hemläxa…^^

Början

Hur som helst, det jag börjar med varje dag när jag skall läsa är att tyst för mig själv dedikera dessa ynka 10 minuter till att låta vara den stund då Gudarna kan tala till mig genom den bok jag har valt. Det kan låta märkligt, men det är ändå fascinerande hur mycket jag ändå har fått i insikt än så länge – och jag har bara kommit till 4 kapitlet!

Dedikation

Det jag upplever starkast hos mig själv och i omgivningen omkring mig är känslan av att om jag(vi) bara har de rätta sakerna, säger de rätta orden och kastar lite älvdoft upp i luften så kommer automatiskt Gudarna att börja prata med mig och visa på magiska och fantastiska ting. Och så levde de lyckliga….  Men det fungerar ju inte riktigt så, eller hur? Kommunikationen med Gudarna är inte en envägskommunikation och framför allt så är det inte någon byggsats där vi vet att om vi tar steg 1 och sedan steg 2 så når vi målet. Visst, genom ritual, bön och meditation när vi har tid så har vi möjligheten att snappa upp småbitar av det Gudomliga samtalet. För att kunna fånga upp större och visare pusselbitar så måste vi vara villiga att dedikera oss själva till ”Den Heliga Konsten”. Vi måste våga sätta vårt Prästinneskap i första rummet. Före mat, före hushåll, före familj, kärlek och barn. Att vara Prästinna måste helt enkelt få en högre status än bara: ”Jag gör det när jag har tid”.

Offer & Mörka platser

En del av Wicca och framför allt Hedendom som vi väldigt sällan besöker är diskussioner kring olika former av offer-titer och att omfamna mörkret.  Men wicca är inte bara fluff, mys-pys och ringdans. Det är en Natur-religion och som varandes sådan så omfamnar den både livet och döden. Det ena kan inte finnas utan det andra… I gamla tider så sägs det att de som vördade asarna  gjorde blodsoffer till dem. Idag bör offret vara av annan art: Vår tid. Vi kan inte förvänta oss att vi skall i vårt hektiska ”moderna” liv skall kunna lägga till vår andliga praxis och utövande på toppen avallt annat som vi ”måste” göra. Lägger vi till måste vi dra ifrån. För övrigt så är Wicca polariteternas religion: Liv & Död, Mörker & Ljus, Guden & Gudinnan. Och det här är min tro när det gäller för oss att kunna uppleva fullständig glädje så måste vi även uppleva fullständig sorg. Vill vi leva för fullt så måste vi också vara villiga att möta döden när vår tid är kopmmen och nornorna klipper av tråden. Men vi lever i ett lycko-samhälle där vi bara skall vara glada, produktiva och lyckliga ibland. Så är ju självklart inte fallet. Det är en falsk sterotyp. Vad det leder till är alla dessa mörka känslor som vi håller inom oss: Sorg, vrede, avundsjuka, mörker, ångest. Vi håller och håller och till slut så måste den energin ta vägen någonstans och oftast så blir det i form av olika diffusa fysiska symptom som panikattacker eller tryck över bröstet. Det börjar gå upp för mig nu att det vettiga egentligen är att alltid möta dessa känslor rakt på och inte undvika dem. Just nu är jag lyckosam nog att inte vara i någon traumatisk situation, men har precis vandrat ut ur mörkret från en. Efterklok som jag är så inser jag nu att jag hade kunnat må så mycket bättre om jag faktiskt hade mött min vrede, ångest och sorg rakt på. Fasst det var ju det där med att jag kände mig tvungen att vara stark för andra. Vem är stark för mig?

Kvinnors magi

Om 3 veckor är det dags att fira Beltane. En av de stora eldhögtiderna inom Wicca. Beltane är ju som allra mest sammankopplat med groende frön och fruktbarhet även om det är så mycket mer. Fast här tänkte jag mest fokusera på fruktbarheten och den mer sensuella delen av Wicca. För Wicca är en sensuell och sexuell religion, det bör vi aldrig glömma! I roten ligger ett av våra heligaste sakrament: Föreningen mellan Guden och Gudinnan i den Heliga Riten. Innebär såklart inte att vi är en grupp sexgalningar som gör både det ena och det andra under fullmånen. Istället innebär det att vi är inbjudna att bejaka oss själva och bejaka vår sexuella energi.

Making love is making a connection

Making the connection is making energy

Making energy is making magic

Making magic is making love

Inom kristendomen har framför allt kvinnors sexualitet setts som en synd. Inom Wicca får vi uppleva att vi är döttrar av Gudinnan – hur kan våra kroppar då vara syndfulla och skamliga. Det är många generationers skuld som måste skrapas bort, men är det inte hög tid att vi börjar göra det nu och njuter av de kroppar som Gudarna givit oss?!