En av mina största sorger som wiccan är att jag inte verkar vara särskilt känslig när det gäller hur jag pårverkas av naturen och årstidscykler omklring mig. Jag reagerar till exempel inte särskilt på fullmåne, vilket många verkar göra. Men, nu omkring Samhain 2011 så verkar det som en dörr har öppnats. Tacksam, men ganska skakad.

Men låt mig ta det hela från början. I onsdags så satt jag och några andra wiccaner och diskuterade hur vi mådde och kände post-Samhain. En vän hade upplevt något verkligt skakande och vi var tvugna att trösta henne och påpeka att det inte alls var så. Det skulle ha skett ändå. Vi kom också att prata om dödsfall vi upplevt. Bland annat hur det hade varit när vår allra tidigaste ÖPA hade gått bort. Det var cancer och väntat så det fanns möjligheter att vara där både under och efter och ta farväl och sörja. Jag var bara 25 år och inte alls samma människa då som nu, så jag valde bort att komma på besöka henne. Till mig själv sa jag att det var för att jag inte visste hur jag skulle bete mig. Det var för långt att åka också. Men i sanningens namn så var det för att jag var rädd. Rädd för att möta Döden och inte gilla vad jag såg. När jag nu tänkte tillbaka på detta så inser jag att jag har varit enormt förskonad från döden genom mitt liv. Inga svåra sjukdomar som har tagit nära och kära, utan det har varit snabbt och ålder som har tagit de flesta. Men samtidigt som Gudarna har förskonat mig från död och förlust så har jag även i vissa fall undvikit den. Jag gick varken på mormors, morfars eller farfars begravning. På morfars sjukbädd sov jag visserligen i väntrummet, men jag valde aktivt bort att gå in till honom när han var så dålig. För att jag var rädd antar jag. Det var 17 år sedan han gick bort… Så en liten röst har börjat gnaga inom mig och påpeka att det nu snart är dax för min beskärda del. Läskigt… En annan tanke som far genom huvudet är att om jag kan  lära mig att sitta igenom och faktiskt bara vara i den här döden och mörkrets årstid, så är det inte säkert att jag kan ta mig ut ur mörkret igen. Kan jag verkligen känna efter och acceptera det cykliska i Årshjulets skiftningar! Att efter mörket så kommer ljuset!!!

En av mina vänner sa också något otroligt vist tyckte jag:

Att slöjan mellan världarna är som tunnast nu kring Samhain innebär inte att fler dör vid Samhain, bara att det är lättare för de som passerar att gå över gränsen. Det är lättare att dö helt enkelt

Känns tröstande på något sätt.

 Sedan så hände egentligen inte särskilt mycket på ett par dagar och så inatt så började jag drömmar. Ni vet sådana där intensiva,  krypa-under-huden-drömmar som verkligen inte låter den som drömmer komma undan… I min första dröm så satt jag vid en nära väns dödsbädd (Jag vet inte vem den här vännen var, men in drömmen kände jag att vi stod varandra väldigt nära). Hon låg nerbäddad i en stor dubbelsäng och jag visste att det var frågan om dagar eller till och med timmar innan hon skulle vara borta. Men hon var tillfreds, för det hade  varit en lång sjukdom. Vi turades om att ligga bredvid henne och hålla om henne och berätta historier för henne. Vid ett tillfälle kom till och med Marc Levengood (!) och läste för henne! Det var så stilla och så vackert.   Det var en förhållandevis kort dröm kändes det som, men den har bitit sig fast. Ett av mina stora slagträn i livet har varit att:

Det här är INTE någon generalrepition! This is the real thing!

Alltså att vi måste leva här och nu. Men det är en sak att säga så i teorin, men en helt annan sak att faktiskt leva så i praktiken. Från drömmen så fick jag samma starka känsla till mig (rakt från solar plexus): Lev livet nu! Imorgon kan det vara för sent! Fast det är ju lättare sagt än gjort. För vi måste ju äta, marktjänsten skötas, pengar tjänas in etc. Allt sådant där oviktigt, men absolut nödvändigt. Så som jag har förstått och greppat det så är det en fin balansgång. Väldigt fin. Något som måste funderas på. Fast som jag ser det så handlar det om att ta ”det nödvändiga” och aktivt arbeta för att närma det mot det som är viktigt:

  • Se till att marktjänsten sköts så tidseffektivt som möjligt
  • Använda pengara på ett sunt sätt och bara pengar som faktiskt är mina!
  • Äta hälsosamt och egolosgiskt.
  • Ordna med ett arbete som inte bara görs för att de tre ovanstående punkterna skall kunna genomföras. Utan ett arbete som faktiskt är i samklang med dem!

En hel del att fundera på – men jag känner att jag är på rätt väg! Hur är det med er andra? Vad har ni för relation till döden, den mörka årstiden? Vad innebär det för er att Livet inte är en generalrepition?