Trollvind har skrivit väldigt öppet och utlämnande kring det där med att vilja möta det Gudomliga. Att längta så att det gör ont. Fast ändå med klumpen och stenen i bröstet: Tänk om jag bara inbillar mig? Tänk om det inte finns någon som lyssnar?

Så här skriver hon:

Jag har blivit utom mig. Nu vill jag hitta tillbaka till inom mig. Jag vill ropa på Gudinnan, men jag är så rädd. Varje gång jag längtar så gråter jag, för att jag är så rädd. Så rädd för att om jag ropar… så kommer bara tystnaden att svara mig.

Detta fick ett tankefrö att börja mogna och slå rot hos mig. Eller det var mer som järnfilsspån som snabbare och snabbare började fara mot en gemensam magnet. Hur är det egentligen? Har jag någon aning om hur Gudinnan låter? Tänk om hon hade talat till mig hela tiden, men jag hade bara inte velat lyssna, eller helt enkelt inte kännt igen Henne och därför inte varit beredd att lyssna… Kanske är det så att Gudinnan inte alls talar med tordönsstämma eller visar sig som en skimrande hägring högt upp på en kulle? Kanske är Hon den visade nya möjligheten? Det vänliga leendet? Eller det tysta torra resonemanget från djupet av mitt hjärta? Kanske är det inte mitt jobb att få Gudinnan att svara, utan kanske är det mitt jobb att vara närvarande nog att jag hör när hon svarar?

I Gaian Tarot så finns det ett kort som heter 2 of Air – To be still to hear the quietesst sound of all. Nu först begriper jag vad kortet vill säga! Jag behöver lära mig att sålla bort allt bakgrundsbrus, alla kritiska tankar, allt ap-tjatter så att jag hör Gudinnans röst inom och utom mig – den mest tysta rösten av dem alla!