Förlossningsrädsla

Etiketter

, , ,

Jag fick i fredags ett brev på posten. Det var från förlossningsavdelningen på mitt lokala sjukhus. Eftersom jag är ordentligt överviktig så blev jag kallad på sk anesti-samtal. Vet inte egentligen vad det innebär, mer än att anesti är läran om bedövning och narkos. Det som då slog mig var hur plötsligt förlossningsrädslan hade krupit in över mig.

När jag började tänka efter vad detta berodde på så insåg jag att  det var beroende av speciellt 2 faktorer:

  1. Jag har helt klarts en hel del tillits-problem! Inte bara det att jag under min förlossning kommer att tvingas att utlämna mig helt och lita på inte bara helt främmande sjukhus-personal (har de verkligen 100 % koll?) utan även släppa över kontrollen helt till min kropp och lita på att den faktiskt vet vad den sysslar med. En ytterst skrämmande tanke! Min tidigare förlossning var väl inte så särskilt dramatisk, men däremot segdragen och förutsättningarna denna gång är så annorlunda. Jag är äldre och tyngre. Hur mycket kommer det att påverka?
  2. Någon gång hörde jag också hos min barnmorska att ofta så är förstföderskor i många fall mer orädda. Kanske för att de besitter någon form av odödlighet som inte finns nu. Inte hos mig i alla fall. Jag har insett att även om risken är liten så KAN det hända att saker går snett och det skrämmer SKITEN ur mig…

För att mota Olle i grind så har jag bestämt mig för att försöka skapa bästa möjligheterna jag kan för att få ett smidigt och om möjligt smärtfritt förlossningsarbete med god återhämtning. Det jag har tänkt göra är följande:

-Jag kan föda barn, precis som Gudinnan

-Jag är en moder, precis som Gudinnan

-Min kropp kommer inte att svika mig, den är mitt tempel

-Min kropp vet vad den skall göra för att föda barn

-Att föda är naturlig, det jag käner är naturligt

-Min kropp är livets bägare

-Min kropp är en kittel av liv

-Min bebis växer sig stark innuti mig

-Jag älskar min bebis och min bebis älskar mig

-Jag är en kvinna, jag är en moder